Det här är en novell som jag skrev torsdagen den 17 februari 2011. Den är omskriven efter att den mystiskt försvann ut i cyberrymden, så den kanske inte blir lika bra som originalet (men jag gör mitt bästa).
Hoppas att ni gillar den.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -


Novell, skriven av Persikoflicka den 17 februari 2011.


Det regnade då Hon låste sin cykel och gick in mot den tysta skolgården. Eleverna hade för länge sedan gått in genom skolans dörrar och in i sina klassrum, men Hon var försenad. Hon gick över den tysta skolgården, öppnade porten och möttes av pratande ungdomar som stod längsmed väggarna och mitt i korridoren. Hon gick förbi dem in i sitt klassrum.

När Hon öppnade dörren var det ingen som såg upp. Men det var inget Hon blev förvånad över, Hon hade vant sig vid det nu. Inte ens läraren tittade på Henne, utan fortsatte sitt meningslösa prat om något de skulle lära sig. Men det var det ändå ingen som lyssnade på, de bara pratade på om sitt. Så det var ingen ide att försöka lyssna på vad det var läraren försökte säga. Hon gick och satte sig på sin plats vid fönstret. Hon satt ensam, men det var inget Hon hade valt. Men egentligen så brydde Hon sig inte så mycket om det. Det hade bara blivit så.

Plötsligt öppnades dörren en gång till. Vem kunde komma såhär sent? Hon var ju den enda som kom försent. Hon tittade upp och fick se en pojke stå där, nervöst pillandes med sin jacka. Vattnet droppade från Honom ner på golvet, men ingen tittade heller upp denna gång, för att se vem det var. Han tittade på Henne, och Hon tittade på Honom. Han gick försiktigt fram till Henne, långsamt och lite tvekande, som om golvet mellan dem kanske skulle gå sönder om han gick för fort?

Han satte sig bredvid Henne och tog Hennes hand. Hon lät Honom göra det, och de tittade på varandra. Han log mot Henne. Hon visste inte riktigt, vad skulle hon göra? Skulle Hon också le? Hon log tillbaks. Hon sa inget till Honom, och Han sa inget till Henne. Det var som om allt redan var sagt, det fanns inget mer att säga. Hon kände inte att Hon var tvungen att säga något, det var en bekväm tystnad som omgav dem.

Han sig vid ett bord vid fönstret och ställde tallriken framför sig. Hon gick fram till Honom, visste inte om hon skulle säga att det där var ju Hennes plats. Men det gjorde hon inte, utan satte sig tyst ner mittemot Honom med sin egen tallrik. Han tittade upp när Hon satte sig och log mot Henne. De åt under tystnad. De visste att de hörde ihop, de behövde inte säga något. Som om allt redan var sagt. Inga besvärliga svåra samtal som ingen av dem klarade av. De bara visste att det skulle vara de två, utan att yttra ett ord.

/ Persikoflicka

Det här är en novell som jag skrev fredagen den 31 december 2010, läs inte om du känner dig "lättpåverkad" osv, texten kan vara triggande och är detaljerad.
Varning: novellen nedan innehåller våld och blod. Men om du ändå känner att du vill läsa; enjoy.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -


Novell, skriven av Persikoflicka den 31 december 2010.


Han sitter på sitt rum. Jag ser på honom, han ler. Han är lycklig. Men han är inte meningen att vara det. Han förtjänar inte att vara lycklig. Jag vill förstöra det leendet, ta lyckan ifrån honom. Jag vill att han ska vara lika förstörd som jag är. Jag vill riva sönder hans vingar som han gjord med mina. Jag vill kasta iväg dem så att han aldrig kan flyga igen. Jag vill att han ska sitta där, vilja flyga, men inte kunna. Jag vill att han ska vara rädd, jag vill att han ska vara rädd för mig och vad jag kan tänkas göra. Jag vill att han ska vara rädd, jag vill att han ska försöka fly. Men jag är starkare än honom, och det vet han.

Jag går hem till honom.

Jag ser på honom. Han sitter på golvet, det är blod runt omkring honom. Lite, inte tillräckligt. Han frågar mig. Varför? Jag kan inte förklara. Kanske senare, säger jag. Jag tittar på kniven. Jag lägger bort den, trycker ner honom så att han ligger på golvet. Han försöker ta sig upp men jag håller nere honom. Jag håller hans handleder mot golvet så att han inte kan stoppa mig. Han ser väldigt rädd ut. Jag ler, säger till honom att det bara är en lek, att det snart är över. Jag sitter på honom, öppnar min mun och sätter tänderna mot hans nyckelben. Jag biter, biter hårdare och hårdare för varje gång. Han skriker, och jag säger åt honom att vara tyst. Jag biter honom igen för att få honom att sluta, och tillsist så gör han det. Jag ser på honom och på blodet. Jag har blod längs min hals, han är också blodig. Jag ler, visste inte att det skulle vara så roligt att skada honom. Han ser rädd ut. Slappna av, lugn, det var väl inte så farligt? frågar jag. Han skakar på huvudet, rädd för att säga sanningen.

Synd. säger jag, flyttar mig från honom och tar upp kniven. Han sitter lutad mot väggen, precis som jag vill att han ska. Jag ser på blodet. Jag skulle vilja att det var lite till, men jag vet att jag måste tänka på honom också. Är det okej om jag sliter av dina vingar, som du gjorde med mina? frågar jag honom. Han ser skräckslagen ut, skakar på huvudet. Men jag bryr mig inte om vad han vill. Jag trycker ner honom igen, får honom att lägga sig på magen. Tar av hans tröja och sätter mig på honom igen. Jag rör vid hans rygg, där vingarna är, med kniven, en försiktig rörelse. Han är påväg att gråta, jag känner det. Jag ler när jag skär på hans högra sida. Han skriker. Jag frågar om han kan vara tyst, skär på hans vänstra sida. Lite hårdare bara för att få honom att förstå att han ska vara tyst. Hans blod gör allt rött, det gör allt så mycket bättre. Jag slickar hans sår, och jag är säker på att det gör ont, för han försöker få mig att sluta genom att sparkas. Sluta. säger jag och sätter kniven i hans högra ben. Han gråter, men slutar. Jag biter honom där hans vingar var, så att han inte ska kunna flyga igen, flyttar mig från honom. Han ligger på golvet och ser på mig. Det var inte så hemskt, eller? frågar jag honom, men han svarar inte. Var det? frågar jag, och han nickar. Jag ler lite. Han har lärt sig att svaret är ja, inte nej.

Nu är det över. säger jag, lägger bort kniven och går hem.

/ Persikoflicka