Det här är en novell som jag skrev torsdagen den 17 februari 2011. Den är omskriven efter att den mystiskt försvann ut i cyberrymden, så den kanske inte blir lika bra som originalet (men jag gör mitt bästa).
Hoppas att ni gillar den.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -


Novell, skriven av Persikoflicka den 17 februari 2011.


Det regnade då Hon låste sin cykel och gick in mot den tysta skolgården. Eleverna hade för länge sedan gått in genom skolans dörrar och in i sina klassrum, men Hon var försenad. Hon gick över den tysta skolgården, öppnade porten och möttes av pratande ungdomar som stod längsmed väggarna och mitt i korridoren. Hon gick förbi dem in i sitt klassrum.

När Hon öppnade dörren var det ingen som såg upp. Men det var inget Hon blev förvånad över, Hon hade vant sig vid det nu. Inte ens läraren tittade på Henne, utan fortsatte sitt meningslösa prat om något de skulle lära sig. Men det var det ändå ingen som lyssnade på, de bara pratade på om sitt. Så det var ingen ide att försöka lyssna på vad det var läraren försökte säga. Hon gick och satte sig på sin plats vid fönstret. Hon satt ensam, men det var inget Hon hade valt. Men egentligen så brydde Hon sig inte så mycket om det. Det hade bara blivit så.

Plötsligt öppnades dörren en gång till. Vem kunde komma såhär sent? Hon var ju den enda som kom försent. Hon tittade upp och fick se en pojke stå där, nervöst pillandes med sin jacka. Vattnet droppade från Honom ner på golvet, men ingen tittade heller upp denna gång, för att se vem det var. Han tittade på Henne, och Hon tittade på Honom. Han gick försiktigt fram till Henne, långsamt och lite tvekande, som om golvet mellan dem kanske skulle gå sönder om han gick för fort?

Han satte sig bredvid Henne och tog Hennes hand. Hon lät Honom göra det, och de tittade på varandra. Han log mot Henne. Hon visste inte riktigt, vad skulle hon göra? Skulle Hon också le? Hon log tillbaks. Hon sa inget till Honom, och Han sa inget till Henne. Det var som om allt redan var sagt, det fanns inget mer att säga. Hon kände inte att Hon var tvungen att säga något, det var en bekväm tystnad som omgav dem.

Han sig vid ett bord vid fönstret och ställde tallriken framför sig. Hon gick fram till Honom, visste inte om hon skulle säga att det där var ju Hennes plats. Men det gjorde hon inte, utan satte sig tyst ner mittemot Honom med sin egen tallrik. Han tittade upp när Hon satte sig och log mot Henne. De åt under tystnad. De visste att de hörde ihop, de behövde inte säga något. Som om allt redan var sagt. Inga besvärliga svåra samtal som ingen av dem klarade av. De bara visste att det skulle vara de två, utan att yttra ett ord.

/ Persikoflicka