Filmens titel
Camino

Regissörens namn
Javier Fesser

Genre
Drama

Kort beskrivning av handlingen
Camino, en 11-årig flicka (om jag minns rätt), får en tumör och blir allvarligt sjuk. Hennes familj, främst hennes mamma, är väldigt religiösa av sig. Camino är en fantasifull och glad tjej, även då hon är väldigt sjuk. Hennes mamma tackar gud för sjukdomen hon fått osv, det kommer präster titt som tätt för att bikta dem m.m. Familjen är hur som helst väldigt religiös. Mamman ser sjukdomen som ett tillfälle för Camino att visa Jesus hur mycket hon älskar honom istället för att se hur sin dotter lider.

Ange i vilken tid och miljö filmen utspelar sig
Nutid, sjukhusmiljö/hemma-miljö. Det skiftar och bryts av väldigt mycket, de olika miljöerna är väldigt olika, man kan bara inte missa det.

Bästa delen av filmen
Jag vet inte riktigt. Den var verkligen sorglig, så jag vet inte riktigt vilken del som var "bäst".

Första tanken om filmen
Det första jag tänkte var väl, att åh vilken bra film det här verkar vara. Den var ju i och för sig också en väldigt bra film, men den var också väldigt sorglig. Den berörde mig mer än vad jag hade trott att den skulle göra.

Skriv vad du tyckte om filmen och varför
Den var jättebra, trots att den var sorglig och så. Man fick ju se hur Camino fortfarande var glad och såg de ljusa stunderna trots att hon var så väldigt sjuk, och verkligen tog vara på livet. Scenerna och allt det där var väldigt bra gjort, Javier Fesser lyckades riktigt bra. Jag tycker att budskapet verkligen kom fram. Och att det är baserat på en verkligen händelse (Alexia González Barros) gör det hela ännu starkare.
Camino är en sådan film som alla borde se. Den berör verkligen och är väldigt vacker. Den är väldigt fint gjord också. Den visar hur det religiösa verkligen kan ta över, och hur viktigt det är att ta vara på den tid man har tillsammans. Ingen kan lämnas oberörd, en riktigt bra film som borde ses av alla.

/ Persikoflicka

Det här är en novell som jag skrev torsdagen den 17 februari 2011. Den är omskriven efter att den mystiskt försvann ut i cyberrymden, så den kanske inte blir lika bra som originalet (men jag gör mitt bästa).
Hoppas att ni gillar den.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -


Novell, skriven av Persikoflicka den 17 februari 2011.


Det regnade då Hon låste sin cykel och gick in mot den tysta skolgården. Eleverna hade för länge sedan gått in genom skolans dörrar och in i sina klassrum, men Hon var försenad. Hon gick över den tysta skolgården, öppnade porten och möttes av pratande ungdomar som stod längsmed väggarna och mitt i korridoren. Hon gick förbi dem in i sitt klassrum.

När Hon öppnade dörren var det ingen som såg upp. Men det var inget Hon blev förvånad över, Hon hade vant sig vid det nu. Inte ens läraren tittade på Henne, utan fortsatte sitt meningslösa prat om något de skulle lära sig. Men det var det ändå ingen som lyssnade på, de bara pratade på om sitt. Så det var ingen ide att försöka lyssna på vad det var läraren försökte säga. Hon gick och satte sig på sin plats vid fönstret. Hon satt ensam, men det var inget Hon hade valt. Men egentligen så brydde Hon sig inte så mycket om det. Det hade bara blivit så.

Plötsligt öppnades dörren en gång till. Vem kunde komma såhär sent? Hon var ju den enda som kom försent. Hon tittade upp och fick se en pojke stå där, nervöst pillandes med sin jacka. Vattnet droppade från Honom ner på golvet, men ingen tittade heller upp denna gång, för att se vem det var. Han tittade på Henne, och Hon tittade på Honom. Han gick försiktigt fram till Henne, långsamt och lite tvekande, som om golvet mellan dem kanske skulle gå sönder om han gick för fort?

Han satte sig bredvid Henne och tog Hennes hand. Hon lät Honom göra det, och de tittade på varandra. Han log mot Henne. Hon visste inte riktigt, vad skulle hon göra? Skulle Hon också le? Hon log tillbaks. Hon sa inget till Honom, och Han sa inget till Henne. Det var som om allt redan var sagt, det fanns inget mer att säga. Hon kände inte att Hon var tvungen att säga något, det var en bekväm tystnad som omgav dem.

Han sig vid ett bord vid fönstret och ställde tallriken framför sig. Hon gick fram till Honom, visste inte om hon skulle säga att det där var ju Hennes plats. Men det gjorde hon inte, utan satte sig tyst ner mittemot Honom med sin egen tallrik. Han tittade upp när Hon satte sig och log mot Henne. De åt under tystnad. De visste att de hörde ihop, de behövde inte säga något. Som om allt redan var sagt. Inga besvärliga svåra samtal som ingen av dem klarade av. De bara visste att det skulle vara de två, utan att yttra ett ord.

/ Persikoflicka

Godmorgon, godmorgon. Den första timmen har jag tillbringat med att svara på ett rollspel, och resten har jag inte bestämt mig för än. Jag ska nog gå och göra mig iordning, och sen se vad det är på tv... mamma ringer nog snart, hon skulle få upp mig (men jag är redan vaken).

Jag är faktiskt rätt nöjd med min nya frisyr. Klipptes av en frisör i Tyresö för några dagar sedan. Tyvärr så bor jag inte där, så det blev lite svårt att svara när hon frågade:
"Vilken skola går du på?" Jag hade nämligen sagt att vi hade sportlov nu, då hon trodde att jag bodde där i Tyresö. Dock önskar jag att jag gjorde det.

Nu är jag i alla fall, efter en lång bilfärd hemma igen (vi hälsade på några där borta, så vi åkte inte bara dit för att jag skulle klippa mig, utan jag passade på helt enkelt).
Idag ska jag åka till pappa, och han ska få se min nya frisyr (som också har lite rött i sig, snacka om att han kommer att bli förvånad). Sen, om han har tid, så ska han gå med mig till BUP, annars så kommer mamma och hämtar mig senare.

Det här blev väl ett ytterst tråkigt inlägg, eller hur? Jag kan föräkra er om att sådana här inlägg bara kommer att skrivas då jag är "out of inspiration". Så var det med den saken. Ville få till ett inlägg bara, och nu är det gjort. Vad ska jag göra nu? Hittar nog på något, vi får se...

/ Persikoflicka

Det här är en novell som jag skrev fredagen den 31 december 2010, läs inte om du känner dig "lättpåverkad" osv, texten kan vara triggande och är detaljerad.
Varning: novellen nedan innehåller våld och blod. Men om du ändå känner att du vill läsa; enjoy.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -


Novell, skriven av Persikoflicka den 31 december 2010.


Han sitter på sitt rum. Jag ser på honom, han ler. Han är lycklig. Men han är inte meningen att vara det. Han förtjänar inte att vara lycklig. Jag vill förstöra det leendet, ta lyckan ifrån honom. Jag vill att han ska vara lika förstörd som jag är. Jag vill riva sönder hans vingar som han gjord med mina. Jag vill kasta iväg dem så att han aldrig kan flyga igen. Jag vill att han ska sitta där, vilja flyga, men inte kunna. Jag vill att han ska vara rädd, jag vill att han ska vara rädd för mig och vad jag kan tänkas göra. Jag vill att han ska vara rädd, jag vill att han ska försöka fly. Men jag är starkare än honom, och det vet han.

Jag går hem till honom.

Jag ser på honom. Han sitter på golvet, det är blod runt omkring honom. Lite, inte tillräckligt. Han frågar mig. Varför? Jag kan inte förklara. Kanske senare, säger jag. Jag tittar på kniven. Jag lägger bort den, trycker ner honom så att han ligger på golvet. Han försöker ta sig upp men jag håller nere honom. Jag håller hans handleder mot golvet så att han inte kan stoppa mig. Han ser väldigt rädd ut. Jag ler, säger till honom att det bara är en lek, att det snart är över. Jag sitter på honom, öppnar min mun och sätter tänderna mot hans nyckelben. Jag biter, biter hårdare och hårdare för varje gång. Han skriker, och jag säger åt honom att vara tyst. Jag biter honom igen för att få honom att sluta, och tillsist så gör han det. Jag ser på honom och på blodet. Jag har blod längs min hals, han är också blodig. Jag ler, visste inte att det skulle vara så roligt att skada honom. Han ser rädd ut. Slappna av, lugn, det var väl inte så farligt? frågar jag. Han skakar på huvudet, rädd för att säga sanningen.

Synd. säger jag, flyttar mig från honom och tar upp kniven. Han sitter lutad mot väggen, precis som jag vill att han ska. Jag ser på blodet. Jag skulle vilja att det var lite till, men jag vet att jag måste tänka på honom också. Är det okej om jag sliter av dina vingar, som du gjorde med mina? frågar jag honom. Han ser skräckslagen ut, skakar på huvudet. Men jag bryr mig inte om vad han vill. Jag trycker ner honom igen, får honom att lägga sig på magen. Tar av hans tröja och sätter mig på honom igen. Jag rör vid hans rygg, där vingarna är, med kniven, en försiktig rörelse. Han är påväg att gråta, jag känner det. Jag ler när jag skär på hans högra sida. Han skriker. Jag frågar om han kan vara tyst, skär på hans vänstra sida. Lite hårdare bara för att få honom att förstå att han ska vara tyst. Hans blod gör allt rött, det gör allt så mycket bättre. Jag slickar hans sår, och jag är säker på att det gör ont, för han försöker få mig att sluta genom att sparkas. Sluta. säger jag och sätter kniven i hans högra ben. Han gråter, men slutar. Jag biter honom där hans vingar var, så att han inte ska kunna flyga igen, flyttar mig från honom. Han ligger på golvet och ser på mig. Det var inte så hemskt, eller? frågar jag honom, men han svarar inte. Var det? frågar jag, och han nickar. Jag ler lite. Han har lärt sig att svaret är ja, inte nej.

Nu är det över. säger jag, lägger bort kniven och går hem.

/ Persikoflicka